Är det rimligt att vara med i A-kassan?

Är det rimligt att vara med i A-kassan? Lever man från lön till lön utan marginaler är nog svaret JA. Och det kanske även är sant för de som har yrken där det är svårt att hitta ett vettigt jobb om man skulle bli uppsagd.

Men för oss som antingen har väldigt lätt att hitta ett nytt jobb? Eller för oss som är FIRE eller väldigt nära?

Försäkring

Alla försäkringar ska vid korrekt prissättning vara förlustaffärer för försäkringstagarna (i genomsnitt). De är till för kassaflödesutjämning snarare än att det finns ett vinstsyfte med dem. Och att få ett jämnare kassaflöde är i första hand viktigt om det är väldigt stora pengar det handlar om.

Därför är mitt hus försäkrat, men jag skulle aldrig komma på tanken att försäkra en mobiltelefon. För telefonen har jag råd att ersätta själv utan problem. Huset skulle vara svårare.

Och A-kassan är just en försäkring, och då måste rimligtvis avgiften vara större än uttaget för genomsnittet, för annars får A-kassa förr eller senare slut på pengar?

Detta resonemang stämmer dock inte!

När jag började skriva detta kom jag på att jag skulle försöka kolla upp hur finansieringen egentligen fungerar, för jag tyckte avgifterna kändes artificiellt låga, och så är det också.

För A-kassan finansieras inte bara av medlemsavgifter, utan även av staten via arbetsgivaravgifter. Vilket gör att kalkylen inte är lika självklar längre.

Förmodligen gör detta att A-kassan lönar sig för nästan alla som någonsin blir arbetslösa, eftersom alla redan betalt en del av den via arbetsgivaravgifter (Arbetsmarknadsavgift, som du annars hade kunnat få i lön). Och för de där 150-200 kr/månad vi pratar om får man tillbaka väldigt många månadsavgifter redan första månaden av utbetalning.

Hur gör jag

Personligen har jag aldrig varit arbetslös en dag i mitt liv, och jag har aldrig heller varit med i någon a-kassa. Som utvecklare i Stockholm har det aldrig känts särskilt sannolikt med arbetslöshet. Några månaders levnadsomkostnader till jag hittar ett nytt jobb har jag dessutom alltid haft råd med utan problem.

Nu när jag i princip redan kan leva på kapitalinkomster så känns det än mer meningslöst.

Hade jag däremot insett tidigare i livet att jag betalat vare sig jag velat eller inte hade jag möjligen kanske varit med, fast med facit i hand hade det ändå varit dumt då jag aldrig behövt nyttja det.

Eventuellt skulle man väl kunna avsluta arbetslivet med ett år av synnerligen inkompetent jobbsökande för att utnyttja A-kassan till max, men det känns inte riktigt som min grej. 

Med det sagt måste jag erkänna att insikten om att det till stor del är skattefinansierat gör att jag blev betydligt mindre negativ till att ge mig själv lite skatteåterbäring.

Min prestanda jämfört med index

Nordnet skapade nyligen en funktion i sin app för att jämföra utveckling över tid.

Så här har jag presterat sedan 2017.

OMXSGI hade varit bättre att jämföra med.

Vissa år har det gått lite bättre, och andra år har det gått lite sämre. Den viktiga siffran är ett CAGR(genomsnittlig årlig tillväxt) på 10.89% om året (och varför visar inte Nordnet denna för jämförelseindexet???). 

Vad jag kan lista ut så ser det ut som om OMXSPI som jag jämför med presterat 7.32% under samma tid. Men då är detta ett prisindex och inkluderar inte utdelningar. Kollar jag istället OMXSGI, som är en bättre jämförelse, ser det ut som om skillnaden är minimal (ungefär 10.5% mot 10.89%). Och detta med antagandet om att dagens kurser håller året ut, för jag orkade inte hålla på och pilla med delar av år i min uträkning.

Slutsatsen av detta skulle kunna vara att jag ska strunta i aktierna och köpa lite bredare fonder istället, för skillnaden i prestanda är i dagsläget inte värd den bolagsrisk man får med enskilda aktier. 

Exempelvis är en stor del av årets underprestanda en följd av att enskilda bolag haft problem. Utan problembolagen hade jag legat före index vad det verkar.

Jag fortsätter med utdelningsstrategin året ut. Sedan ska jag ta mig en funderare på saken.

Åter till arbetet. Det här är inte kul längre.

Imorgon, måndag, är min första arbetsdag efter semestern.

En gång i tiden kommer jag ihåg att det nästan var kul att gå tillbaka till jobbet efter en längre ledighet. Det var skönt att få lite mer struktur i vardagen igen, det var kul att snacka med kollegor om vad man gjort under ledigheten, och det var trevligt att återgå till dagliga restaurangbesök med det ordinarie lunchgänget.

 

Idag däremot känner jag mest någon slags söndagsångest över eländet.

Struktur existerar knappt längre pga hemarbete, eller så är det bara så att skillnaden mot ledighet inte är lika stor längre.

Jag känner dessutom knappt någon på jobbet längre, så rent socialt fungerar det sämre idag än förut. Detta mestadels på grund av att när folk slutar i Sverige så ersätts de i billigare länder istället, och det gör att de sociala banden inte riktigt blir som förr (multinationella större företag är JÄTTEKUL som arbetsgivare, jag lovar!).

Jag arbetar dessutom åt en avdelning jag avskyr, för chefer som inta fattar ett jota om vad jag gör, och under ett ständigt hot om att bli permanent fast i en riktig skitposition. Samtidigt som avdelningen jag vill arbeta åt (och där jag började min anställning, och blev bortflyttad ifrån p.g.a. att nån chefs exceldokument såg bättre ut på så vis) inte verkar få anställa någon när det öppnas en lucka.

Dessutom börjar förmögenheten bli tillräckligt stor för att jag ska känna att jag inte riktigt behöver jobbet. Jag kan absolut se att det finns en anledning att jobba ihop ytterligare kapital, men jag behöver inte just det här jobbet.

 

Jag funderade på detta redan innan semestern, men det blir tydligare och tydligare att jag borde hitta något annat, förmodligen efter en längre ledighet.

För att inte bara vara negativ och gnällig kan jag tipsa om en youtube-kanal om löneslaveri. Tom Scryleus är en svensk lirare som har en kanal på engelska om varför arbete suger. Jag håller inte alltid med om allt, men ändå intressant, speciellt som det inte kommer ur ett klassiskt FIRE-perspektiv riktigt, även om det känns ganska närbesläktat.