Att gå på intervju utan att behöva jobbet

I ett tidigare inlägg hintade jag om någon form av händelse jag inte var riktigt redo att skriva om. Nu är dagen här då inlägget blir av.

Jag har under de senaste veckorna deltagit i en anställningsprocess! 

Nu kanske någon undrar varför då? Har du inte redan ett jobb som du vill göra dig av med? Och det stämmer mycket väl.

Bakgrund 

Arbetar man inom IT-branschen får man ofta påstötningar via LinkedIn från diverse rekryterare, och för ett antal veckor sedan fick jag en sådan påstötning från ett konsultbolag.

Strax innan detta hade jag under ett inlägg på "Kronan till miljonen" kommenterat om att jag var lite nyfiken på vad konsultbolagen har för sig då jag ofta läser att branschen är stendöd, men i sådana fall, varför rekryterar de?

Så när denna rekryterare hörde av sig blev jag nyfiken nog för att ta ett samtal, och på den vägen blev det även ett par intervjuer.

Just de större konsultbolagen är lite speciella då de både har ganska mycket personal och ganska hög personalomsättning, så jag tror att de helt enkelt alltid har ett visst anställningsbehov. 

Samtidigt, om man lyssnar lite mellan raderna, får jag dessutom intrycket av att försvarsindustrin expanderar kraftigt. Och just försvarsindustrin är lite speciell då de sannolikt bara rekryterar folk med rätt medborgarskap, vilket skapar en lite annorlunda marknad än vanligt.

Känslan av att söka jobb trots att man inte behöver det 

I min mening är det extremt skönt att inte  behöva jobbet man söker. Hade jag känt stress över att inte kunna betala nästa elräkning tror jag att jag hade gjort mycket sämre ifrån mig på intervjuer och liknande. Desperation är inte särskilt attraktivt, och det gäller både på krogen och under jobbsök.

Bristen på behov av jobbet gör att jag känner att jag kan vara ärligare i mina svar, och i någon mån lite mer kritisk i de frågor jag ställer. Inte så att det går över styr, ingen gillar någon som bara är negativ, men det finns helt enkelt inte samma behov av att framstå som en ja-sägare som jag ibland upplever premieras i intervjuprocesser.

Om jag någonsin jobbar igen efter att jag slutar hos min nuvarande arbetsgivare kommer jag nog vara ganska kräsen med vad jag tar för arbeten. Och att vara i en position där det är möjligt, är en lyx jag helt klart gillar. 

Resultatet 

Det blev inget jobb, och det är nog lika bra det. Tajmingen för att ta ett nytt jobb hade varit verkligt usel. Vilket gör att jag är inte säker på att jag tagit det ens om jag fått ett erbjudande, vilket jag inte fick. Men det var ändå intressant att höra lite om företaget och lite om statusen i branschen just nu.

Min gissning är att konjunkturen börjar vända till det bättre under 2026, vilket borde gynna konsultbolagen, så det skulle kunna vara köpläge, men vet vet. Konsultbranschen har aldrig varit någon favorit för mig som investerare, även om den möjligen kan fungera som arbetsgivare.

Hur är det för er andra? Har era förmögenheter förändrat relationen till framtida arbetsgivare?