One more year syndrome

Jag börjar inse att jag sitter fast i "one-more-year-syndrome"-träsket.

Mina utdelningar uppgår för tillfället till nästan 21k/månad. Det skulle jag lätt kunna leva på. Och då kan jag dessutom sälja aktier utan utdelningar och istället köpa något med utdelning som skulle öka den siffran med minst några tusenlappar. Det finns dessutom kostnader att kapa, och ett hus att downsiza.

Enligt mina simuleringar kan jag i dagsläget spendera 27k/månad med en mycket liten risk(2-3%) att få slut på pengar innan min 90-årsdag. Och det utan att tjänstepensionen ens är med i beräkningen, vilket bör betyda att den verkliga risken är nära 0.

Med andra ord kan jag nog börja betrakta arbete som frivilligt. 

Och jag trivs egentligen inte särskilt bra med mitt arbete. Mycket ansvar helt utan uppbackning gör att det blir ganska mentalt slitsamt. Dessutom tillhör jag sedan några år tillbaka en avdelning där någon med min kompetens inte har någon framtid värd namnet. Produkten jag arbetar med är förmodligen dessutom under någon form av utfasning, även jag jag gissar på att det tar några år innan den processen är klar. Det finns med andra ord inget intresse för att låta någon annan göra samma jobb.

Detta gör att om arbete är frivilligt skulle jag definitivt välja att vara ledig ett tag.

Men det är här som "problemen" uppstår.

Jag vet att min arbetsgivare skulle få problem om jag sa upp mig då jag är den enda som riktigt kan systemet jag jobbat med. Det gör mig kanske inte så mycket, men även kunderna jag jobbar mot skulle få problem. Och kunderna har jag en viss respekt för. 

Jag har även ett sidoprojekt på gång med ett annat team som jag faktiskt gillar att jobba med. Där är jag inte i närheten av lika viktig, men där gillar jag chefen och kollegorna, och där skulle det inte kännas särskilt betungande att vara kvar några år tror jag.

Att arbeta i ytterligare några år skulle definitivt även göra min finansiella position ännu starkare. Det kanske inte är jätteviktigt, men ändå ganska trevligt.

Så hur agerar jag nu? Jag kan tänka mig ett antal alternativ.

1. Sluta, och ignorera eventuella konsekvenser.
2. Jobba kvar och hoppas att något förändras.
3. Jobba kvar men med ett minimum av engagemang och fokusera på livet utanför jobbet.
4. Försöka gå ned på halvtid eller 60% eller nåt.
5. Tala om för arbetsgivaren att jag kommer sluta i vår, och ge dem ca 8-9 månader att hitta en ersättare.

Jag kommer ofta på mig själv med att önska att det kommer en omorganisation eller något som ger mig en möjlighet att få gå, vilket jag tar som ett tecken på att det förmodligen börjar bli dags att sluta på ett eller annat sätt. Spontant så känns 1,3 eller 5 som de bättre alternativen.

 

Nu känns det som om jag gnällt klart för idag. Jag får fundera på saken under sommarsemestern som börjar om några veckor, och se om jag når någon form av slutsats.